ASL, Planeringar

Att skriva sig till läsning

Jag började med ASL för 6 år sedan när jag hade min första etta. Jag gick då en kurs för att få veta hur man arbetade med metoden. Idag använder jag den inte helt som den var tänkt från början utan som ett komplement till andra metoder.

Bakgrund

Arne Trageton är en norsk pedagog och forskare som utvecklat ASL. Han menar på att elever har lättare att skriva än att läsa och att man därför bör börja med skrivandet. Han även på att både skrivning och läsning stimuleras mer om man väntar med handskrivningen till årskurs 2. Hans forskning visar att det till och med är så att de som skrivit på dator istället för att träna på handskrivning låg före i sin skrivutveckling i slutet av årskurs 2. Enligt Trageton så ska eleverna stå och skriva (för att de behöver röra sig), arbeta i par och den ena eleven ska diktera till den andre eleven som då skriver och tvärt om.
Trageton menar att arbetet med datorer/surfplattor ska börja med en lek med bokstäver redan i förskoleklass. Först med slumpmässiga rader av bokstäver (bokstavsräckor/spökskriva) till att skriva ord och meningar. Eleven berättar vad denne har skrivit och läraren skriver då meningen under deras.

Så här arbetar jag

De elever som inte nått så långt i sin skrivutveckling får fortsätta att spökskriva i början på ettan. Jag arbetar dessutom med vanligt förekommande ordbilder i början. Det som jag tycker är bra med metoden är att eleverna inte ska behöva traggla med att forma bokstäver sida upp och sida ner när de börjar i årskurs 1. Det är också bra träning på att kommunicera, samarbeta och på turtagning.

Ordbilder vi tränar på i början är bland annat hej, jag, och, är, en och ett (läs mer om hur vi arbetar med ordbilderna). Eleverna får läsa ordbilderna och de skriver dem. Faktiskt både för hand och på iPad (varför jag väljer att eleverna ska skriva vissa saker för hand handlar om handens betydelse för hjärnan). När eleverna skriver på ipad skriver de alltid i par. Det jag gör annorlunda är att eleverna skriver sina egna meningar, istället för att skriva varandras, men de samarbetar och hjälps åt när de skriver. Varför de får skriva sina egna meningar är för att jag upplever att det är mer lustfyllt för eleverna att få visa och läsa upp sina egna meningar som de skrivit själv. De ligger dessutom på väldigt olika nivå i sin läs- och skrivutveckling vilket gör att det blir svårt att förstå och läsa varandras meningar om någon annan skrivit meningen som man dikterat.

När eleverna börjat läsa sin läsebok som i årskurs 1 är ”Den magiska kulan” så använder vi ordbilder som förekommer i A-boken. Eleverna skriver då ord och meningar från boken. I början är det meningar som ”Jag är en….” och ”Jag har ett ……”. Många av orden är då redan bekanta eftersom vi arbetat med ordbilderna redan innan vi börjat läsa ”Den magiska kulan”. För att få korrekta meningar behöver man ju dessutom lägga till ord till de man redan kan. De ord som eleverna tycker är svåra eller vill ha stavade skriver jag på tavlan så där får vi en stor ordbank för de elever som behöver stöd i sitt skrivande. Vi fortsätter sedan arbeta med ord, händelser och arbetar exempelvis med rim, skriver frågor och så vidare där det tas upp i ”Den magiska kulan”. Eleverna utvecklar sina texter mer och mer.

Vi har bokstavsljud och talsyntes aktiverat så eleverna hör samtidigt som de skriver. Det är också bra om man har möjlighet att dela upp klassen så inte alla elever skriver samtidigt i samma rum. De behöver ju prata med varandra och talsyntesen låter också så det blir mycket ljud om alla gör det samtidigt.